Älskade mormor

Tänk vad livet är märkligt, oftast går det i 110 och känns som ett pussel. Små motgångar känns som hela världen… Man planerar och försöker klämma in så mycket det bara går… 

Idag försöker jag bara andas, en kram från Lilly får mig att gråta, ser det vackra i ett ljus som brinner och högst upp på önskelistan står en önskan om att någon gång få träffa min älskade mormor igen. Men jag vet att det inte blir i det här livet… 

Min mormor fick leva 94 år, vad hon hann uppleva går inte ens att föreställa sig, jag fick 32 år med henne och har alltid haft henne som min stora trygghet… 

Hon var sååå trött på slutet, sov mest där hemma i sin fåtölj. Eller hemma hos mamma, mormor i fåtöljen och jag passade på att vila med Nilla på bröstet i soffan. Vi vilade alla tre, av olika anledningar… 

Våra ”småkullor” var det som fick henne att le på slutet, att orka öppna ögonen och säga hej… Nu finns bara minnen kvar, minnen som gör så ont samtidigt som det känns så vackert.

En påminnelse om vad som betyder något, en påminnelse om att vi ska passa på att ta hand om varandra och som mormor ofta sa, berätta allt gott du tänker… Det ska jag bli bättre på mormor❤️ 


Ta hand om varandra där ute! / Anna 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s