Några bilder från Livigno

Skidtest, träning, mat, vila och sol här i Livigno. Ska nog klara mig några dagar här trots att jag saknar mina tjejjer. 


Jens

Annonser

Nu så, snart…

I Italien just nu, fantastiskt fina förhållanden trots enbart 3 km konstsnö i dagsläget. Befinner oss i Livigno på 1800 meters höjd och laddar här inför lördagens La Sgambeda som i år blir 25 km på förhoppningsvis en 5 km slinga. Mestadels långa lugna turer samt skidtest för att vänja kroppen vid höjden. 

Men vi drog ju igång redan i söndags med prolog på 8 km i Pontresina. Efter ett par sjukdomsbortfall stod vi med bara fyra herrar på start. Detta var en typ av lagtävling där bästa två herråkare samt en damåkares tider räknades samman och bästa tid tog hem lagtävlingen. Jag och Anders var draghjälp till Tord och Snorri men där vi inte helt kom upp i topp med en 6:e och 17:e plats. Katerina vann däremot damtävlingen och i lagtävlingen kom vi 2:a endast 4 sek från segern…

Till helgen drar vi igång på rikigt, det ska bli skoj att dra igång med tävlingar igen! Sist jag stod på start förberedd var i Marcialonga 2015!!

Jens

Kastar in handduken

Så var det dags för premiär på riktigt i Bruksvallarna. För ett år sedan låg jag gipsad och nyopererad och haltade med både hand och fot… I år är jag i alla fall på plats men tyvärr strular ryggen och jag kan inte chansa att tävla imorgon. Har idag åkt skate för att mjuka upp lite men då jag inte kan böja mig framåt riktigt så kan jag heller inte gå på för fullt och staka imorgon. Känns förbannat surt då motgångarna varit många nu, men jag ser fram emot att vara helt ok nästa helg då det verkligen drar igång på riktigt med Ski Classics i Pontresina, Schweiz.

Teamkamraterna har i alla fall presterat bra i den norska premiären och med Tord Gjerdalen på en andra plats! Dessutom tror jag mycket på Johan Olsson under morgondagens klassiska lopp här i Bruksvallarna!

Jens

Skitrygg!

Ligger just nu bredvid min älskade älskade kille, min stora trygghet och mitt allt. Vill bara hålla om honom, ge honom all kärlek jag kan och få honom att orka kämpa vidare… Allt såg så bra ut tills igår, då Jens plötsligt beklagade sig över ryggen, det ”högg till” och slutade med att träningen fick avbrytas… 

På lördag är/var det ju tänkt att han skulle stå på startlinjen, inleda säsongen på riktigt efter en lååång försäsong där han ju redan kämpat sig igenom nog med motgångar. Jag känner för att bara skrika rakt ut!!! Nu får det vara nog!!!!!!! Min Jens är värd allt flyt man kan ha, inget mer strul, allra helst inte nu när han äntligen kommit på banan igen efter ett år av kamp mot skadorna han ådrog sig på Mallorca… 

Jag vet att han funderar på vad alla ska tänka om han ännu en gång inte kommer till start… Jag önskar att alla skulle ha varit med under det senaste året och sett vilket sagolikt jobb som ligger bakom att han ens kunnat fortsätta sin karriär som skidåkare. De flesta hade kastat in handduken för länge sen! 

Mitt i denna motgång har han förmågan att vara den mest kärleksfulla pappa åt våra små juveler, han kan se de andra skidåkarna träna där utanför fönstret i strålande solsken, säga åt mig att passa på att ta mig en tur på skidorna innan solen går ner och bygga upp en ännu större motivation till att komma tillbaka och det starkare än någonsin… 

Jag beundrar denna kille och önskar av hela mitt hjärta att han en dag får utdelning för allt han gått igenom. Det är han värd! 

Nu är det dags att säga god natt och passa på att sova medan minstingen tillåter det…

Imorgon är en ny dag… /Anna 

Bruksvallarna

Igår anlände hela familjen till Bruksvallarna för en vecka i fjällmiljö. Sist vi var här var för två år sedan, då med en rejäl mage, nu har vi två små tjejer… Märkligt! 

Hann med att vara med på seriepremiären mot Falun i söndags, något jag knappt vågat hoppats på. Men kroppen gav mig klartecken och jag fick dra på mig den svarta matchtröjan igen. Slutade med storseger och en förstärkt känsla av att hockey är bland det roligaste som finns. Lilly satt i Jens knä på läktaren under hela matchen och ropade ”Heja mamma!” Ja, hon satt still! Har sedan dess pratat om denna ishockey, om mammas hjälm med galler, om mammas vurpa och om att det är bättre att stå upp… Så nu är mitt mål att en dag spela i samma lag som mina döttrar😊 

Saknar redan ishockeyn och laget där hemma, men samtidigt är det så mysigt att få möjligheten att följa med Jens och känna på en blandning av skidåkar- och familjeliv här i skidmetropolen Bruksvallarna. Blir en skön mix av fullt fokus, förberedelser inför den långa säsongen och avslappning, god mat och lek med hela familjen i stugan. Jag har till och med hunnit med en egen tur på skidorna, det är inte så tråkigt det heller… 

På lördag står Jens på startlinjen och Lilly får istället ropa ” Heja pappa!”  

Vi hörs! / Anna  

    
   

Tävlingspremiär

Idag blev det en tjuvstart på säsongen då jag körde Grönklittspremiären i Orsa Grönklitt. En tävling på 10km stakning och masstart som Team Lager 157 och Grönklitt anordnar. Bra att få ett test på snö och med nummerlapp på bröstet! Ett kort lopp som gjorde tempot högt bitvis och en klunga på ca 6 st in mot spurten. Jag blev 2:a i spurten efter Oscar Persson som vann, Fredrik Byström blev 3:a.

Så nu är säsongen igång precis lagom till att vi reser till Bruksvallarna på måndag och stannar under veckan till tävlingarna drar igång med sverigepremiären nästa helg. Avvaktar med resa till måndag istället då Anna har seriepremiär i hockeyn på söndag!

I Bruks kör jag 15km klassiskt och hoppas kunna lägga fäste på skidorna till det loppet, får se om foten funkar ok under veckan! För övrigt har vi haft fantastiska förhållanden på rullskidbanan i Snöån, men denna gång utan rullskidor på fötterna!

Comeback

Så kom den efterlängtade dagen då jag kände mig redo att snöra på mig skridskorna igen. Har förträngt hur otroligt kul det är att lira hockey, för att saknaden inte skulle vara outhärdlig… 

Bara känslan av att kliva in i omklädningsrummet, känna doften av äkta hockeysvett, höra tjejernas skönsång och dra på sig utrustningen igen… Det har jag saknat! 

Första kontakten med pucken fick mig att le med hela ansiktet, känslan var inte den bästa men samtidigt kändes det som igår. Nu gäller det bara att lyckas hålla igen lite så kroppen får en ärlig chans att hänga med. Konstigt hur man kan genomföra en ishockeyträning på en och en halv timme utan problem när man för övrigt känner sig som ett vandrande spöke… 

   
 
Tusen tack världens bästa mamma som gjorde detta möjligt! Det bästa av allt denna kväll var att Nilla inte hade haft så ont i magen, utan var vaken en hel del och bara fick njuta av livet. Två månader har nu gått sedan hon kom till oss, det är ofattbart hur fort det går… 

  
Återstår att se hur mycket ishockey jag får möjlighet att spela i vinter, men med en mjölkpump, lite ersättning och världens bästa sambo och föräldrar så hoppas jag få tillfälle att njuta fler gånger där ute på isen… 

Kram / Anna