Vardagen med skadad skidåkare och busig 1-åring

Jag minns så väl den där förmiddagen i slutet av oktober, det stod att älsklingen ringde… Jag anade direkt att något inte stod rätt till, de skulle ju ut på en heldagstur på cykeln… Ringer du nu? Ja, tyvärr vi har kraschat! Kvällen innan pratade jag med Jens och han tycktes vara i sitt livs form… 

Beskedet om brått i både båtbenet och språngbenet kom sedan som ett hårt slag, de känslorna jag kände för Jens går inte att beskriva. Men… I samma sekund bestämde jag mig för att detta skulle vi tillsammans klara och Jens skulle komma stärkt ur denna tunga motgång! 

Jag ska erkänna att det inte varit lätt alla dagar, med en dotter som upptäcker världen, som är mer högt än lågt och som pappa inte har en chans att varken hänga med eller byta blöja på, räcker inte energin till alltid. Tack vare våra fantastiska föräldrar som alltid ställer upp, får jag släppa allt och knyta på mig skridskorna ett par kvällar i veckan, lira hockey och tanka energi. Jag är tidigare van att vara den som följer med Jens på skidtävlingar, anpassa livet efter honom… I vinter har det varit ombytta roller och Jens har istället varit Vansbro damlags största fan. Jag inser att detta är något tillfälligt, så njuter desto mer! 

För övrigt går dagarna runt utan risk att bli rastlös i alla fall. Frukost, sanering, påklädnad, lek, bus, pulkaåkning, blöjbyten, lyft ner från bord, matlagning, lek och mera bus och mys. Sittandes i rullstolen försöker Jens hänga med så gott han kan… Låter som att han inte gör så mycket mer än så, MEN det kan jag lova att han gör! Jag är så otroligt stolt över denna kille, trots all smärta och förlorad säsong har han från dag ett gjort det han kunnat och hållit humöret uppe! Till en början var det att vifta på tårna, ja det var där vi började… Sedan gipset rök har många timmar tillbringats i bassängen och nere på gymmet. Hornen är större än någonsin, viljan att stå överst svämmar över liksom motivationen att göra det som krävs. De dagar det känns tyngre, lättar Lilly upp tillvaron med sin charm och energi och påminner oss om vad som egentligen betyder något. Vägen tillbaka är lång, men vi är ett grymt team och jag ser fram emot att följa Jens fortsatta resa, både som individ och skidåkare. För mycket händer med en människa i motgång!

Kram Anna 

  

Annonser

På sidan spåret

Framåt går det och jag ser nu fram emot att få börja träna upp den här foten snart! På sidan av spåret har jag hejjat på teamkompisarna i Santander som hittills har gjort ett mycket bra jobb och just nu har ledningen i Ski Classics! La Diagonela i lördags var en imponerande laginsats med 2:a plats på både dam och herrsidan, 5:e plats och bägge spurtpriserna tagna! Ser fram emot att följa dem på söndag i Marcialonga!

  
Lilly är busig här hemma och tycker att jag ska komma på benen så det blir lite gjort här hemma! Som att tvätta den här bilen och att fixa i ordning husvagnen! Vad ska vi med husvagn till? Jo, det ska bli en vallavagn som hittills endast blivit av med sängarna… Men mest av allt tror jag att det är en tjej som vill åka pulka, eller klättra, eller kasta duplobitar kring hela vardagsrummet. Så nu är det dags att friskna till och få saker och ting gjort!

Jens

Välkommen till nya TeamJens!

Äntligen händer det saker och förhoppningsvis innebär det också att ni får se mig lite oftare på den här sidan! Tanken är att ni nu ska få se lite mer av vad som händer hos oss i vardagen. Därför kommer även Anna att göra inlägg på sidan, dels för att detta inte bara ska handla om skidåkning, men om vardagen i stort runt en skidåkare!

Trevlig läsning!

 

För skidåkaren Jens går det också framåt om än sakta med säkert… Gipset på handen är av sedan 3 veckor tillbaka och jag får nu röra fritt för att få igång rörligheten igen. Dock var inte frakturen i båtbenet helt läkt än och med vetskapen om att många som gått på med belastning för tidigt har fått problem så börjar jag steg för steg. Prio ett är rörelse och den är långt ifrån vad den kan vara, men smärtan har gett sig den sista veckan och det går framåt! Dessutom har jag skaffat en rolig träningspryl, en gyroboll som verkligen kan göra att man får röra och stabilisera handen på ett skonsamt sätt!


Med foten går det också framåt men det känns märkligt att jag efter 2,5 månader inte ännu får stödja på den! Läkningen går framåt men blodförsörjningen i ett talusben är dåligt och därför tar det tid! Förhoppningen är att det ska vara helt läkt i februari och att jag då ska få börja att gå på foten igen!! Det positiva var ändå att allt såg bra ut i foten hittills trots min ”allvarliga skada” som läkaren uttryckte det.

Annars kan jag hålla igång med cykel, styrka och en ny träningsform; simning! När gipset är borta och handen starkare så är det så härligt att vara i vatten och crawla, då känner man sig helt frisk i kroppen igen! Tills jag nyligen åkte på en förkylning… Men för övrigt är jag otroligt laddad och ser verkligen fram emot att stå på skidorna igen, snart eller till nästa säsong det får vi se!

Kryckhälsningar Jens!